Den siste atenaren - Viktor Rydberg
Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | 32 | 33 | 34 | 35 | 36 | 37 | 38 | 39
"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer
Viktor Rydberg (1828-1895). It was first published in the daily
newspaper "Goeteborgs Handels- och Sjoefartstidning", starting in
February 1859. It also appeared as a book later the same year, with
the fifth edition in 1892. An English translation by W. W. Thomas Jr,
"The last Athenian", appeared in 1869. The 6th through 14th Swedish
editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works
("Skrifter", 14 volumes). "Skrifter" also has a commentary by Swedish
literature historian Karl Warburg (1852-1918).
This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the
author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914,
available at http://runeberg.org/atenaren/
This is a plain text ASCII file converted mechanically from the
ISO-8859-1 (Latin-1) character set. For the correct text with
accents, please see 10117-8.txt.
Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/
_________________________________________________________________
Skrifter av Viktor Rydberg
V och VI
Den siste atenaren
av
Viktor Rydberg
Nionde upplagan
Stockholm
Albert Bonniers foerlag
Stockholm
Alb. Bonniers Boktryckeri 1914
_________________________________________________________________
Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund
tillaegnas detta arbete
av hans vaen
Foerfattaren.
_________________________________________________________________
Innehall / Table of Contents
Foerord till de tva foersta upplagorna
Foersta Boken.
1. I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan
2. Moeten pa torget
3. Delfi. Orakelspoerjarne
4. Krysanteus
5. Hermiones natt i templet
6. Prokonsuln i foerlaegenhet. I biskopliga palatset
7. Petros
8. Pelarhelgonet
9. Filosofens hem
10. Filosofens hem (forts.)
11. Rakel
12. Boerjan till ett sorgespel
13. Sorgespelet
14. En orgie
15. En uppstandelse fran de doeda
16. Under den nye kejsaren
Andra Boken.
1. Ett ar daerefter
2. Petros och Baruk
3. Teodoros
4. Moetet
5. Skeptikern
6. Karmides och Rakel
7. Klemens och Eusebia
8. Krysanteus aterfinner sin son
9. Anden och Koettet
10. Hos Myro
11. Likhuset
12. Broellopet
13. Dagen daerefter
14. I Sunion
15. Kriget i Sunion
16. Slutet
Utgivarens tillaegg och anmaerkningar
Foerord till de tva foersta upplagorna.[1]
Broder Hedlund!
Da jag aegnar efterfoeljande arbete at dig, sa pryder jag det med namnet
pa en riddare "sans peur et sans reproche", en man, vars kaernfasta
karaktaer, klara huvud och varma hjaerta jag under flerarigt umgaenge i
gemensamma publicistiska straevanden laert kaenna, akta och aelska.
Det aer foer oevrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du
foerutsag, att de langa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros,
Annaeus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer aero uppkallade, redan
vid foersta anblicken skulle foerskraecka de foeljetonglaesande damerna, sa
tvekade du ej att giva "Den siste atenaren" plats under linjen i din
tidning, och det aer ytterligare du, som astadkommit den metamorfos,
genom vilken samme "Atenare" nu i bokform oeverlaemnas at allmaenheten.
Jag foerutspar, att du icke skall skoerda guld pa detta foeretag--lika
litet som jag foerfattarerykte. Mitt opus aer icke av den art, att det
kan vinna manga laesare. Och bland dem, som det lyckas erhalla, skall
det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag kaent mig
som stridsman under de ideers fana, foer vilka jag lever och andas, och
mitt arbete aer ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i
krigarens lovliga uppsat att sara och doeda.
Man kan icke baera en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en
allmaen fraga utan att medvetet eller omedvetet kaempa foer den ena eller
den andra av de vaerldsaskadningar, i vilka den civiliserade vaerlden aer
delad, och vilken strid utgoer den vaerldshistoriska processen. Finnas
ej tva grundtyper, till vilka alla maenskliga varelser kunna haenfoeras
--en orientalisk och en vaesterlaendsk? Jag foerestaeller mig, att sjaelva
naturen bestaemmer fanan, under vilken vi staella oss i denna
ofoersonliga kamp. Naturen, den goda modern, soerjer lika foer sina barn
och saender med straeng opartiskhet foerstaerkningar till baegge laegren.
Hon fyller lika gaerna jesuiternas seminarier med laerjungar, som hon
skaenker kaempar at barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen
kaenna sig naturligt dragna till det reaktionaera laegret, den
tillbakaskadande vaerldsasikten, vars paradis blomstrade vid
maenniskoslaektets vagga; de av den hellenisk-vaesterlaendska typen vaelja
lika ovillkorligt det progressistiska laegret, den framatskadande
vaerldsasikten, vars paradis aer ett tillkommande Guds rike, foer vilket
civilisationen skall roedja rent. En neutral massa av obestaemd praegel
staeller sig slutligen pa den plats, till vilken de sjaelviska
intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene
tronerna och de glittrande tiarerna, ty ideerna aero nakna, hava icke
guld till att koepa en klaedning och aen mindre att koepa anhaengare.
Grunddraget i den orientaliska typen aer den fromma undergivenheten
under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den vaerld, det
foerefinner utom sig, vilken det uppfattar som det ofoeraenderliga
uttrycket av den gudomliga viljan. Stoepta i samma form vandra slaektena
i en aendloes rad mot graven och hava uppfyllt sin bestaemmelse,
"fullgjort lagen", naer de under vaegen offrat i templen och knaeboejt foer
Herrans smorda. Uttroettad av ett sa enformigt skadespel, nedlade
Hindostans Klio foer mer aen tre tusen ar sedan foer alltid sin
diamantgriffel. Men orientaler foedas icke blott vid Ganges, utan aeven
vid Seine och Maelaren. Den hellenisk-vaesterlaendska andan har daeremot
upptaeckt, att religionen och raetten och sanningen och skoenheten
stroemma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i
statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter traeda maenniskan
till moete, aero koett av hennes koett och anda av hennes anda, aero
formade efter de oklara, men klarnande moensterbilder, som aero nedlagda
i subjektet sjaelvt och utgoera dess ideer; att saledes dessa yttre
makter aero behaeftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets
dom och aemne foer dess omgestaltningsfoermaga. Den
hellenisk-vaesterlaendska vaerldsaskadningen aer saledes utvecklingens.
Fran det minnesvaerda 1789, da hellenismen framtraedde oeppet pa arenan,
foeres kampen a oemse sidor fullt medvetet om avsikterna och malet.
Reaktionen vill lyckliggoera maenniskoslaektet genom att aterfoera det
till en omyndig barndom. Hellenismen vill goera slaektet myndigt, emedan
detta aer dess bestaemmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat
aen uppfyllandet av denna bestaemmelse. Vi leva, andas och hava var
varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.
Det arbete, jag tillaegnat dig, min vaen H., aer en aterblick pa en tid,
som i manga haenseenden var lik var egen--som hon, framstaellande en
tragisk kamp mellan tvenne vaerldsaskadningar, vilka vi igenkaenna
desamma som nutidens, om aen till vapendraekt och loesen dem olika.
Jag foerestaellde mig, att en aterblick pa antikens undergang och
kyrkans foersta stora triumf skulle kunna varda laerorik i en tid, da
striden mellan de stora partierna aer icke minst livlig pa det kyrkliga
omradet.
De tecken, som daer foer vara blickar uppenbara sig, aero i sanning
foertjaenta av all uppmaerksamhet. A ena sidan den subjektiva riktningen,
vilken aer densamma som den hellenisk-vaesterlaendska, foereteende sig i
kampen mot auktoritet och samvetstvang; i ett straevande till ren
andlighet, vilket avskyr formelvaesendet som en avgudatjaenst; i ett
bemoedande att foerverkliga i levernet det religioesa idealet.
A andra sidan ett foertvivlat foersoek att med foertvivlade medel raedda,
betrygga och staerka kyrkans myndighet. Man slar den otrogna vaerlden i
ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obeflaeckade avlelse, man
upphoejer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som haerflutit ur
en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de
protestantiska landen med oekad tonvikt om "den rena laeran", om en
"stark bekaennelse", man vill skapa ett heligt praesterskap, ett
medlareaembete mellan Gud och maenniskan, och man foersoeker med
hokus-pokus att uppfriska tron pa djaevulen.
Alla nya ideer foedas med smaerta till vaerlden, och det vore lika oraett
att foerebra ideen detta, som att foerebra barnet de plagor det kostat
sin moder. Man ma saledes icke foerdoema kyrkan, om man far se, att hon
ofta segrat genom avskyvaerda medel, att hon vaermt sina blodbestaenkta
haender vid kaettarebal, och att hennes malsmaen ofta varit samvetsloesa,
vederstyggliga personligheter. Men man ma ej heller foerebra de ideer,
som genom franska revolutionen blivit vaerldsmakter, vad atskilliga
revolutionens heroer brutit. Sjaelve Marat aer dock en plastisk gestalt,
en pa den besegrade Pyton hanfullt trampande Apollon, naer man jaemfoer
honom med atskilliga av kyrkans helgon. Om nagon av mina laesare tror,
att jag efterfoeljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter
i nog moerk faergton, sa vet du, att jag tryggt kan haenvisa honom till
den opartiska vaerldshistorien, som i fraga om dessa aemnen begagnat ett
lika svart tusch som jag.
Goeteborg den 8 september 1859.
Din tillgivne vaen
Viktor Rydberg.
[1] Detta foeretal, som jag skrivit calidus juventa, men vars
grundstaemning aldrig foersvunnit inom mig, har varit uteslutet ur
foeljande upplagor, men meddelas med nagra fa ovaesentliga aendringar haer
pa nytt, om ej foer annat aendamal, sa som bidrag till en sjaels inre
historia.--Foerf:s not till femte upplagan.
FOeRSTA KAPITLET.
I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan.
- Hur aer det, Karmides: har druvans gud nagon son?
- I sanning, Olympiodoros, det aer laettare att utreda de atenska
hundarnes aettartavlor aen de olympiska gudarnes. Varfoer da denna fraga?
Aemnar du sysselsaetta dig med mytologien?
- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det oeverlaemnar jag
at Krysanteus och hans skoena dotter. Jag menar blott, att om en sadan
son gives, skall jag aennu i dag dikta en sang. till hans aera. Hans
binamn har jag redan faerdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och angerguden,
den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, aer han aennu icke foedd,
denne bedroevlige gud, sa torde han snart skada dagsljuset, eller behagar
det honom att, i likhet med sin fader, lata sig foeda pa nytt; ty mitt
huvud, jag kaenner det, aer havande med honom.
- Vael moejligt. Zeus foedde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varfoer
skulle da icke Olympiodoros....
- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon,
traeder fullrustad ut och oeverraskar vaerlden med staedet under armen och
hammaren i handen.
- Troesta dig, min vaen! Morgonluften skall foerjaga dessa mytologiska
fantasier. Hur frisk vinden blaser fran havet! Det aer ljuvligt att
inandas honom.
- Ah!... Du har raett. Morgonstunden aer haerlig--en naturhistorisk
upptaeckt, som jag skall meddela mina vaenner. Huru lang aer skuggan?
- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med
vant oega maette solens hoejd oever det avlaegsna, stelt uppstigande
Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vaegen ga in till
Lysis och toemma en baegare lesbiskt med is.
- Ett gott infall. Det skall lindra mina foedslovandor. Halla,
Karmides! Stroe da ditt guld i nagon Danaes skoete hellre aen pa gatan!
Daer tappade du en ring. Han ligger vid dina foetter.
- Ah! Rakels ring! Underpanten pa min lilla judinnas flamma! sade
Karmides till sig sjaelv, i det han fran gatan upptog ringen och faeste
honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen,
Olympiodoros! Jag ville icke foerlorat denna klenod foer min
kappadokiske Akilleus.
- Jag foerstar dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vaen! Du
drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet aer foer dig vad
daggdroppen aer foer rosen: du haelsar din morgon dess mera frisk och
stralande. Hur var det? Foell icke var gode vaerd, prokonsuln,
falernsaecken, slutligen under bordet? Mina minnen fran i natt aero som
skuggor, vankande vid Letes strand.
- Du minnes raett vael. Men smaeda icke var Annaeus Domitius! Han aer en
maerkvaerdig man....
- Ja, han har en maerkvaerdig lycka med taerningen.
- Jag menar nu icke den egenskapen....
- Vann han aeven i natt?
- En obetydlighet. Min speljakt stroek segel foer nagra caniculae[1]
sasom han kallar dem.
[1] Laegsta taerningkastet kallades sa av romerska rafflare.
- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din sjaelsstyrka aer
beundransvaerd, min Karmides; men sa har du ocksa en guldfoerande
Paktolos att oesa ur. (Olympiodoros tillade foer sig: Guldfloden maste
snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag naesta ar finna en annan
Karmides?)
- Vad jag hos var prokonsul beundrar, fortfor Karmides, aer hans
foermaga av sjaelvbehaerskning. De bojor, som vinguden palaegger en sadan
man, aero blomsterkedjor, dem han sliter, naer han vill. Han lag i natt
pa sin soffa, baegaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned
emot hans naesa, hans oegon voro halvslutna och hans tunga lallade
slappt efter tonerna av den lydiska floejten under de mest loejliga
foersoek att foelja dess loepningar, da doerrvaktaren laet anmaela, att en
kejserlig brevbaerare vaentade honom. Var Annaeus Domitius sprang upp som
en fjaeder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med
majestaetiska steg ut i aulan, daer han emottog brevet, laeste det vid
skenet av altarlampan och avfaerdade budbaeraren foer att atervaenda och
fortsaetta dryckeslaget....
- Navael, och brevets innehall?
- Bah, vilken fraga! Ga till Egyptens sfinx och utforska, om du kan,
naturens gata!
- Jag foermodar, att Julianus....
- Tyst! Naemn icke det namnet! infoell Karmides och sag sig omkring.
- Foerdoemde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: aer jag ej i dag
utbjuden till din lantgard? Det foeresvaevar mig nagra ord ur din
gudomliga mun om groena traed och britanniska ostron.
- Alldeles.
- Men Myro och Praxinoa?
- De foelja med.
- Haerligt!
- Och med nagra andra av dina vaenner har jag staemt moete, en timme
efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis.
- Gott!
- Du far ej bereda dig pa nagot oeverdrivet, Olympiodoros. Allt kommer
att tillga enkelt och lantligt.
- Foertraeffligt! jag laengtar just efter natur och oskuld. Jag skall
med noeje valla dina oxar och klippa dina far och dricka vatten ur
samma kaella som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah,
foerdoemde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptaecker i
detta oegonblick min sanna bestaemmelse. Jag skall varda en herde--en
ny Dafnis. Du maste lata nagon Testylis eller Amaryllis inviga mig i
ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag foeraktar kulturen och
ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris
likasa; herde var
"Gossen, som Kypris sjaelv i de frygiske skogarne foeljde,
skogen sag hennes froejd, och skogen sag hennes tarar:
herde Endymion var, och hos hjorden han sov, da Selene
steg fran himmelen ned att kyssa hans rosiga laeppar:
Rhea begrater en herde, och Ljungarn sjaelv har i oernham
kretsande flugit kring Idas topp foer en vallande gosse!"[2]
[2] Teokritos.
- Varfoer skulle da icke Olympiodoros kunna nedlata sig till
krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar,
stridstuppar och raffellador i ditt Arkadien?
- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar.
- Vet du, vid naesta kapploepning later jag min Bellerofon upptraeda.
Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du
vael? Jag vagar honom mot prokonsulns trakiske hingst.
- Det kan du goera tryggt.
- Jag hoppas det.
De bada ynglingarne befunno sig nu utanfoer Lysis' samtalssal, ett av
dessa foer atenarne sa kaera, med malningar smyckade tillhall, av vilka
staden aegde flera aen aret har dagar. En maengd kunder hade redan
infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto
daerutanfoer, i skuggan av ett fran bjaelklaget nedfaellt soltaelt,
njutande sin frukost: broed doppat i vin. Sedan Karmides och
Olympiodoros foerfriskat sig med en baegare lesbiskt, kylt med is,
styrde de sin kosa till torget.
Haer radde livlig traengsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som
det tempelprydda Akropolis kastade, paminde koepare och saeljare, att
timmen nalkades, da de maste utrymma torget. Fiskare i roeda moessor och
korta tuniker upphavade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar
och paminde med hoega rop, att det nu var fullmane och deras vara baest.
Smahandlare lupo omkring med prov pa sina varor; unga flickor,
utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de
langa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska
klippare, betade bakom dem--faengslade oegat med anblicken av
citroner, persikor, fikon, loek och groensaker. Fran andra vagnar
stoertade i stralar de pressade vinsaeckarnes innehall i
haemtningskaerlen. Ett stycke daerifran, just omkring Torg-Hermes'
kolossala bildstod, saledes pa samma plats som i Aristofanes' dagar,
utbjoedo koett- och korvmanglarne sina i form av pelare och festoner
ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar
voro mest hoegljudda, ty haer om nagonstaedes bestaemde pungens vikt
personens. Under det slaven efter slutat koep avlaegsnade sig med den
fulla korgen pa huvudet, smoeg daeremot den fattige borgaren undan med
sin njuggt tillmaetta bit under manteln, lycklig, om ej ett hal i denna
foerradde en fullblodig atenares foernedring. Laengre bort, daer traengseln
var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare
mellan lederna av sina ofta konstnaerligt fullaendade arbeten; och aen
fjaermare fran det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande
maenniskor--kring aereporten, som skulle paminna om kassanderska
rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger fran
oearna och Asien, roekverk och salvor fran Arabien och Indien,
juvelerarearbeten och oeverfloedsvaror av allehanda slag lockade
vaelklaedda avnaemare av bada koenen.
Karmides och Olympiodoros, som, innan vi traeffade dem, redan hade
hunnit besoeka baden och harfrisoeren, gingo nu att oeka antalet av de
unga spraettar, som genom nagon maerkvaerdig oedets skickelse kommit ut sa
tidigt pa foermiddagen och utan annat aerende aen att oeka traengseln och
tillfredsstaella sin nyfikenhet armbagade sig genom de koepslaende
grupperna, aen nickande at nagon fager taerna fran kvarteret Skambonide,
aen granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit fran
olika land, laeto oegat fritt skada alla skiftningar av kvinnliga behag,
fran den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De
fraemmande koepmaennen foertjaente aeven, atminstone av det ovana oegat, att
skadas: man sag bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige,
livlige alexandrinen, som, ehuru foedd ej langt fran pyramiderna, med
sin gammalhelleniska draekt ville haevda ursprunget fran jordens mest
bildade folk och som, tillfragad om sin boerd, skulle svarat, att han
var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspraksloes
yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria boerd vittnande roeda
kanten; mannen fran det persiska graenslandet, igenkaennlig pa sin
ludna, kaegelformiga moessa, sin blommiga rock och de vid smalbenet
hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjaerta mantel (vaevd
svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmaens tycke foer
det prunkande; den langskaeggige juden i moerk kaftan, fodrad med skinn;
samt, foer att aentligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen fran
Asien med parfymerade lockar, guldringar i oeronen och fotsid tunik.
Kommande fran Piraeiska gatan syntes en man taga sin vaeg oever torget.
Folkmassan oeppnade sig villigt foer honom, och alla naerstaendes oegon
faestes pa hans hoega, majestaetiska skepnad, kring vilken manteln foell i
plastiska veck, under det han skred foerbi, haelsad av manga i hopen.
- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte moerknade.
- Vem aer han? viskade fraemlingarne och foeljde honom med blicken,
tills han foersvunnit i vimlet.
Svaren ljoedo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. --
Filosofen Krysanteus, aerkehedningen.
Det sista av dessa svar kom fran en kristian.
Nu ljoed torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och fa minuter
daerefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar foerspaenda, och den
brokiga maengden uppslukades efter hand i mynningarna av Piraeiska
gatan, Kerameikos och de gator, som gingo at oemse sidor om Akropolis.
Straxt daerefter voro ett antal stadsslavars armar i roerelse, foer att
feja torgets stenlaeggning, och vattenkaerror korsade varandra,
utdelande, foer att laegga dammet, ett fint duggregn, som hastigt
uppsoegs av de friska flaektarna fran havet. Torget, nyss i deshabille
--och idenna draekt sa gott som okaent och oigenkaennligt foer de manga
atenare, som aelskade morgondroemmar--atervann sasom genom ett
trollslag sitt vanliga utseende, som baettre oeverensstaemde med dess
minnen och vaerdighet av hjaerta i vishetsgudinnans stad.
En askadare, som valt sin standpunkt framfoer Zeus Eleuterios' tempel
eller den kungliga pelarhallen, vilka at soeder begraensade torget,
skulle da till hoeger sett radhuset, Raettvisans tempel, Metroon och
Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas
matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vaenster
solen lyste pa malningsgalleriets blavita pelare och i tavlans
bakgrund goet sin stralflod oever Areopagens kulle och det vid hans fot
belaegna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens aedla
skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek
foer den doriskas majestaet och detta foer den joniskas luftiga behag,
ingav det vidstraeckta, nu naestan tomma, av en djupbla, vid synranden
groenskimrande himmel oevervaelvda torget en obeskrivlig kaensla av
vemodsfull storhet, maektigt stegrad genom de brons- och marmorbilder,
som efter maenniskomassans foersvinnande ensamma befolkade och i tysta
hoegtidliga linjer, fotstaell vid fotstaell, omgavo det. Daer de nu stodo,
med anletsdragen staemplade av olympiskt lugn, genomandat (sasom alltid
hos antikerna) av en vemodsflaekt, syntes dessa valnader av forntidens
vaeldiga andar, hoejda oever tidens vaexlingar och saliga i sig sjaelva,
droemmande ase solstralarnes lek och skuggans sparloesa skridande pa den
minnesrika platsen.
Smaningom livades denna tavla. Fran den statliga gatan Kerameikos
nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plaegade samlas a
torget foer att tala om dagens nyheter och stadens aerenden; och hos
dessa atenare kunde fraemlingen, om han hade oega foer sadant, aennu
beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits
utanfoer Atens murar, den smakfulla och flaerdloesa enkelhet i draekt, som
aeven hade funnits annorstaedes, men nu var uttraengd fran den oevriga
vaerlden av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertag skred
tyst och obemaerkt, sa obemaerkt, att det kunde ingiva medlidande,
mellan dessa grupper haen emot marmortrapporna, som foerde upp till
Propyleerna. I malningsgalleriets pelargang samlade en maestare i
stoiska filosofien ett antal ahoerare, som till stoerre delen voro
romerska senatorssoener och andra foernaema ynglingar, komna till Aten
foer att inhaemta hellenisk visdom. Ty denna stad var aennu, vid sidan av
Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet foer
romerska vaerldsriket, och oeverglaenste sin medtaevlarinna med minnena av
tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles,
Zenon, Epikuros. Aennu, sedan kristna kyrkan laenge varit en
triumferande, sedan i sjaelva Rom det sista hedniska altaret, Segerns,
nedbrutits,--aennu laenge efter detta brann i den stilla, undangoemda
staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av
heliga minnen, naerd av forskningens sista olja, till dess hon
aentligen, faerdig att slockna av sig sjaelv, slaecktes av ett nytt
vinddrag fran despotismen, och den fromma vaerlden lydigt, utan
gensaegelse av en enda roest, anammade de orden: credo quia absurdum[3].
Dessfoerinnan och vid tidpunkten foer denna beraettelse foerelaestes
Epikuros' laera aennu i hans ryktbara traedgardar; utlades Platons aennu,
daer han sjaelv, "den gudomlige", sju arhundraden foerut hade foerkunnat
henne: under Akademias popplar; lustvandrade aennu Zenons laerjungar
bland maesterverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma
pelargang, som fran boerjan gav namn at deras skola, den glest, men av
hoega, oevermaenskliga skepnader befolkade!